nu ja.

Nu känns det lite jobbigt. Det bultar och bankar och sliter och drar. Fan. Men detta skall upplevas med en deciliter panik och ett labilt sinne ett tag. Det hade varit onaturligt annars. Detta är min bit av kakan och jag äter den med glädje.

För snart får jag belöningen för all stryk själen tagit.


and I told them they didn't understand life.


mellow inspiration.

finns inte så mycket mer att hämta här. uppdatera om vad jag gör dagligen i denna form intresserar mig inte, bidrar inte till nån som hellst kreativitet för min egen del, det är inte på detta sättet jag vill skriva. Vet ni vad jag gör när jag känner? Jag skriver. I dokument som ligger gömda inne i privata mappar eller på lösa papper som skräpar. min kära vän Bella berörda sin egen styrka och lade ut sitt inre på en blogg, och jag har smygit sakta i samma fotspår utan ett knyst. Om 4 månader börjar ett nytt liv och tankeverksamheten som pågår i mitt huvud nu får inte plats här inne. visst är det roligt för släkt och vänner som bor långt bort att kunna läsa rent konkret vad jag pysslar med i vardagen, men vet ni vad? Nu kan vi ringa varandra istället, eller varför inte skriva ett litet brev? Vi låter oss inspireras av Kevin och tar ett steg bakåt i utvecklingen och skickar tankar via brev. Vad säger ni kära vänner? Idag ska jag skriva brev till nära och kära, intimt och ärligt, så som det var menat att uttrycka kärlek. mitt nya kapitel finns inne på blogspot och vill ni läsa om vad som hände i paradise hotel eller vilket läppglans som gäller så hänvisar jag er till topplistan på blogg.se istället. 

nu blottas själen och inspirationen flödar.

preparing for the new chapter.

den lilla pojken.

Minns när jag såg videos på en liten pojke som plonkade gitarr och trallade i youtube-videos, han hur duktig som hellst och sjöng stolt som en tupp för Esmee Denters. Han påminde otroligt mycket om min lillebror och jag fastnade för hur mysigt liten, söt och oändligt talangfull han var och hoppades innerligt att han skulle bli stor. Det var ganska länge sedan nu, men jag kommer ihåg den lilla pojken med gitarren och det stolta ansiktet. Förra året blommade ett nytt 15 årigt stjärnskott ut efter att både Usher och Justin Timberlake slagits om att få signa honom till sina skivbolag. Världen blev introducerad för en liten pojke med en gitarr.

Pojken blev ultrapoppis på 2 millisekunder och har fått enorm repsons över hela världen. Han var support act för Taylor Swifts koncerter i England i November där något helt ofattbart hände. Påväg ut på scenen i Wembley inför tusentusentusentals fans snubblar han till nerför ett litet trappsteg, nästan omärkbart, men struntar i det och sjunger vidare. Han visar inte en endaste min, säger inget till sina dansare, visar ingen som hellst smärta inför fansen, utan bara kör hela låten igenom endast med lite mindre dans, tackar för sig, haltar ut och åker raka vägen till sjukhuset. Justin Bieber har brutit foten.


Denna lilla pojke är helt ofattbar. Den lilla pojken med gitarren på youtube. Jag blir så stolt.


bilingual soul.

Men herregud. Hur klarar folk av att ha stora bloggar? Jag blir utmattad av att skriva på svenska. Inte för att jag på något vis skall få mig själv att framstå som superduper internationell och sådär lagom svincool som känner att svenska är ute... men jag har spenderat 5 år med att endast producera texter och arbeten på engelska och min akademiska kapacitet på svenska har inte utvecklats sedan gymnasiet. Det säger sig självt. Tankar och uttryck formulerar sig på engelska innan jag skriver inlägg (eller skriver något över huvutaget)  och tackar och bugar för den egenskapen (som jag ioför sig utvecklat själv. då tackar jag mig själv helt enkelt för att jag givit mig själv den egenskapen). Det är inte så att jag mixar in engelska sådär lagom pinsamt i vardags-prat, men frågan är om man ska börja skriva på engelska här? Då skulle vänner utomlands kunna läsa med, och jag känner på mig att dom är fler än folket som intresserar sig för mitt liv i sverige. Inte för att det kräver någon större omställning... är bara en tanke...


Vanilla Twilight.


perspective.

"For nearly half a century – almost as long as the United Nations has
been in existence – the General Assembly has recognized the need to
establish such a court to prosecute and punish persons responsible for
crimes such as genocide. Many thought...that the horrors of the Second
World War – the camps, the cruelty, the exterminations, the Holocaust –
could never happen again. And yet they have. In Cambodia, in Bosnia
and Herzegovina, in Rwanda. Our time – this decade even – has
shown us that man’s capacity for evil knows no limits. Genocide...is
now a word of our time, too, a heinous reality that calls for a historic
response".

- The international criminal court

kvällskvisten bryts på mitten och går tilloch med i tusen bitar.





Kvällskaffe är det bästa kaffet (efter morgonkaffe, lunchkaffe givetvis)
I'm not addicted to caffeine. I just love it more than life.
Det kompletterar mig när jag känner otillräcklighet.
It fits.
Scott. Fiss. Jones. Inspiration på ett övernaturligt sätt.
When you're down and lost along the way.
Man får trilla ihop ibland.
We weren't made to stand tall at all times.
Vem har sagt att man måste hålla sig till ett språk?
I dream in languages that have yet to be discovered.
Alla meningar har en punkt utom denna, för det finns så mycket kvar

stick to what you know.



Magiska toner och vackra ansikten. Fiss visar oss vägen genom natten. Nancy, Sammy och jag avnjuter i gåshud Acting out till Waiting till Jealous of distance till Saturday night movie till oväntade Kings of Leon. Nancy visade mig hur man ringer till SayNow och jag spelade in mitt första meddelande och väntade med skakiga knän. Han gick offline och vi kunde andas ut igen. Sammy fick dampanfall på alla teenies som hela tiden frågar henne stupid questions om Fiss. Fiss och Sam står varandra nära, och han är ett känsligt ämne för henne och många vet det. Äcklas av alla som ber om shoutouts stup i kvarten, som ber ditten som ber om datten. Vem vill ha en hälsning som inte är från hjärtat? Sluta upp och bete er som gamar, värna om inspirationen och själen bakom det vackra ansiktet istället och acknowledge the history behind the story. Ni ser en snygg kille och addar på twitter. Jahapp och sen? Det kommer endå en annan snygg kille att adda imorgon. Håll er till det ni hör hemma hos ist för att sätta fötterna på okänd mark.

men vi alla kan ju inte vara lika smidiga som Drew som tar sönder laptops hela tiden och använder ungefär 5 om året.


fiss.

Han lämnade allt för att följa sitt hjärta. Han släppte säker framgång serverat på silverfat för att göra det som kändes rätt. Han gick tillbaka till det han kom ifrån för att finna sig själv igen och bygga upp en egen plattform. På stranden i SanD hör han hemma med en surfboard och en guitarr. Han är bara sig själv. Han är inspiration.




Fiss har kommit att betyda mycket för Matilda och mig och vi efter vår promotion-tur i Västerås skrev vi ett brev till honom för att förklara hur fantastiskt stark han är och vilken inspiration han dagligen ger.

Han skrev till mig på facebook: "you may notice I put something up on youtube :) thanks for your support! it means a lot to me." Gick in och kikade, och där låg detta:




Kan inte beskriva med ord hur mycket vi uppskattar detta. Han är en av dom absolut underbaraste personerna på jorden, och förtjänar all promotion i hela världen. Registrera er på twitter och gå in och ge honom lite kärlek på twitter.com/thomasfiss


when it feels like you're fighting just to breathe, that's when you know





D.

D är en människa som har damp på alla nivåer och vis. D håller aldrig käft, jobbar 597 timmar om dygnet, tar i 100% varje gång han trallar en snutt och klär sig helst i de mest färgglada kläderna han kan gräva fram ur sin garderob som gärna består av så mycket lime grönt som möjligt. D äger 37984757202 halsband och han syns mest och hörs mest och bryr sig inte om en endaste åsikt. Han är alltid strålande glad och skämtar 99% av all sin vakna tid. Han står i rampljuset konstant på ett oarrogant sätt och tar 70tusen egobilder med sin limegröna iphone. Han bryr sig om allt och alla och har fötterna så stadigt på jorden att det känns som vi andra skall flyga iväg när som hellst i jämförelse. Det finns en stor personlighet med ett enormt hjärta bakom bokstaven D. Den absolut coolaste människan jag vet.

Bokstaven D inspirerar mig varje dag.

...






falling like a domino

Ganska tom på ord idag. Prata är överflödigt, känna är underskattat.




coulrophobia


hets hets hets hets


Sorry men jag hetsar. Jävlar vad jag hetsar.





GONATT. hets hets..

Hallelujah





I wonder what it's like to fly so high


Such a long, long way to go
And where I'm going I don't know
I'm just following the road for a walk in the sun







so good you've got to abuse it



running me

 Jag skall plugga. Jag sätter igång Friends, musik, twitter, bloggen, itunes, forum, youtube.. Gör en ocean av kaffe och rensar ipoden. Japp. Tanken räknas utbrister jag och skrattar lite åt Chandler. Jag vill springa, springa skitfort mot front row, jag drömmer att jag springer ganska ofta. I Köln sprang jag inte, jag gick, nästan sakta, tog mig tid att hälsa på alla vakterna och ta mig en snabb titt runt i venuen. I Amsterdam halvsprang jag. Detta är Mcfly-gig-inovation, man går inte på Mcflygig. Nu har jag så jävla mycket spring i benen och rastlöshet som bara uppkommer efter en mcfly-resa att jag vill springa i 100 km/h och kraschlanda rakt i barriern och dra tio djupa andetag för att sen konstatera att språngmarchen var värt den perfekta platsen framför Danny Jones men 4 små steg mot Dougie för att spika fast sig vid det ställe där Danny låter kärleken flöda som mest. Jag vill verkligen springa nu.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0