surfin'

Fallit ner i mellowinspiration-bloggen igen. Dit riktar jag mig när jag inte riktigt klarar av att skriva "Hej dagboken idag har jag diskat och kollat på Big Brother"-inlägg.

Vi kastade kärleken rakt ner i marken, betraktade glasspillrorna, skar oss på dom, förbannade dom, vi grät. Vi undrade, tänkte, försökte minnas hur vi omedvetet låtit det hela rinna genom våra fingrar, när? Varför? Inget svar, ingen vet.

Ursäkta mig medans jag skrapar upp spillrorna från mig själv från golvet.

"Och jag kommer alltid hålla i det lilla jag har för jag är för liten för att erövra världen"

boa noite!

Lyssnar på Sex and the city 2 (lyssnar bara på filmer nuförtiden) och tänker "Vad gör jag nu?"

Får inte, ska inte, vill inte tappa mig själv. Påminn dig varje dag Kim, påminn om varför du är här och av vilka anledningar. Sjunk inte ner i anlendingar som inte fanns där från början, saker kan komma och gå, förlitar du dig för mycket på just dom kommer du gå sönder om dom en dag inte finns där längre. Du är här på grunder som inte går att rubba utan utvecklas i sin egen natur, självmant, du själv styr anlendingarna, agerar efter dom. Du styr, känner, töjer och tänjer på känslorna som fått dig hit från början, utvärderar dom och analyserar dom. Allt annat är bonus, det kan komma och gå. Det vet du aldrig föräns det är påväg bort, och då kommer du ångra att du inte höll hårdare i dig själv tidigare.

Morgnar är fan det bästa jag vet, önskar att morgonen varade hela dagen sen PANG på kvällen. Älskar kvällar med. Dagar är mest stressiga och snabba, tiden rusar på dagarna men lugnar sig på morgonen och kvällen. Varför? Om mitt schema hade tillåtit hade jag stigit upp kl 05.00 och sniffat diset i luften från fönstret och stirrat ut mot Tejo.

Jag simmade med ansiktet precis ovanför ytan ett tag. Men det var därför jag flyttade. Sverige var för grunt för mig, jag behövde ta ordentliga simtag, nu har jag fått mina första kallsupar och jag tackar och tar emot. När jag står på grunt vatten igen kommer jag kunna se tillbaka och njuta av erfarenheten.

Vaknar med svullna ögon på en blöt kudde. Det är lite jobbigt i Lissabon just nu.

Vill ägna all min tankeverksamhet åt min syster som fyller 20 idag. Älskar dig mer än livet själv.

När jag är sjuk köper han tabletter, när jag är frusen ger han all sin kroppsvärme till mig, när jag har pms-besvär masserar han mig tills jag faller i trans, när jag är bakis och trött går han ut med hunden och kliar på ryggen.

Vi dansar på gatan och ser ingen annan än varandra.

Ligger i sängen fortfarande. Dörren är stängd och rummet har inget fönster, så det kan vara vilken tid på dygnet som hellst om inte klockor hade funnits här. Det är något speciellt med mig och udda tider på dygnet, jag älskar att vakna tidigt och ha en konversation med roomie, blogga, ta en runda med vovven eller se ett avsnitt av Vänner för att sen somna om. Nu är klockan 10 tyvärr, men när jag ligger här i mörkret med vovven fortfarande snurandes fullt ovetandes om att dagen redan är här så önskar jag lite att klockan bara var 05.00. Är inte redo att släppa in ljuset än, det är så härligt att bara ligga i mörker och inte riktigt se det faktiska, utan bara vara endå.

Gud så härligt.

Hemma i Lissabon igen. Pixie Lott lindar in mig i härlighet (som om mitt liv inte är underbart nog). Hon sjunger denna, denna, denna, denna och denna tills min hjärna snurrar och ler brett. Min långhelg i Sverige över julen var magisk, kommer må bra för evigt åt alla mina fina hjärtan där uppe jag spenderade kvalitetstid med, och som jag har äran att få ha i mitt liv. Men att återvända till mina hjärtan här nere gör mig magsjuk av lycka.

Älskar.

Här ligger jag klockan 7.30am i lillebrors säng. Vaknade för ca en halvtimme sedan utan anledning och kan icke somna om. Har aldrig varit såhär lycklig i mitt liv. Efter julfirande i Sverige med mer kärlek än något i hela världen återvänder jag snart till mitt fina Lissabon igen där lika mycket massa kärlek väntar från mina underbara. Om jag får fortsätta känna såhär så behöver jag inte ens en lägenhet. Då kan stå på gatan och utstråla kärlek bara. Liksom varje dag ungefär.

Nu ska jag spela tetris på mobilen.

Det blir mest att vi dansar i regnet. Vi känner inte ens att vi blir blöta.

Lyckligaste tjejen på jorden.

Tankar och känslor hittils, drygt 3 månader efter flytt? I stora drag har jag upplevt det på alla sätt jag ville. De känslor jag ville framkalla med flytten har upplevts och jag flyttade helt i rätt syfte för mig själv. Många portugiser har tyckt att jag har varit knäpp i huvudet som lämnat bästa rika Sverige och många svenskar har ansett min flytt som härlig då jag nu bor i ett land där man kan gå i kofta i december, och jag vill motargumentera båda sidor.

Jag har pluggat massor med år i Sverige, haft utmanings-brist och känt mig fången i både kultur och vardag. Vad det innebär? Jag har känt mig uttråkad av det svenska språket, den svenska mentaliteten i den bemärkelsen att jag vill uppleva andra kulturers förhållandesätt till sin egen vardag. Jag tror många kan argumentera för att Sverige nog är det tryggaste landet i hela världen, man kan tjäna bra med pengar, allt fungerar så utomordentligt bra i vardagen, man får utbildning gratis, lån för precis allt och bidrag till i princip lika mycket. Detta är givetvis hur bra som hellst, trygghet är inget negativt och jag tackar gud att jag föddes i Sverige för det har gett mig möjlighet att ta mig från det och se annat. Men efter hur många år som hellst i skolan tål jag inte längre framtids/karriärsplaner och tankar, jag vill bara vara lycklig. Just nu. Sverige kvävde mig och för att uppskatta tryggheten igen var jag tvungen att lämna den.

Lycka är relativt och innebär inte pengar och trygghet för alla. Nu tjänar jag nästan ingenting men har aldrig kännt mig mer levande. Jag lever äntligen för stunden (med framtiden i åtanke givetvis) och får andas frisk luft. Min friska luft består av nya kulturer, nya språk, nya utmaningar varje dag som gör mig nervös till max, nya transportmedel, ny vardag, nya landskap, ny mentalitet runt mig, panikångest, lösa problem, pirr i magen, kämpa med språket, mysa med främlingar under paraply på gatan, låta tiden rinna iväg. Här i Lissabon har allt vänts uppochner i mitt liv och jag älskar det. Vi har gas-spis, gas-ugn, gas till varmvattnet som måste slås på vid varje användning, vi hänger tvätt i linor på på franska balkong, jag sover på en hemsk bäddsoffa i vadragsrummet, det finns noll värme i lägenheten, lönen är nästan obefintlig jämfört med Sverige, det är ljud överallt och stoj och stim i trappan.

MEN:

Jag tänker inte "ush, nu fattar jag hur mycket bättre Sverige är" utan jag kan äntligen uppskatta de enkla sakerna i livet, det som spelar roll för just mig och mitt sinne. Jag känner mig som mig själv. Jag jobbar med ett gäng så ofattbart härliga människor som gör att folk på för många jobb i Sverige känns som självmordsbenägna livshatande emos. Dessa människorna gnäller aldrig, pratar all världens språk och jag hade aldrig kunnat tänka mig att det kunde kännas så kul att jobba. I Sverige finns en alldeles för inprintad "fan det e måndag, fan nu är det dax att jobba, nu super vi oss aspackade till helgen för att förtränga att det är ny vecka snart"-mentalitet som jag aldrig kommer tillåta mig själv att ha. Den asdåliga lönen spelar inte ett piss roll när vardagen känns såhär, för äntligen får man slita för pengar och uppleva en underbar vardag och känna att man lever. Får låta hur klyshigt det vill, jag bryr mig inte ett smack.

Jag tycker att kontraster i både levnadsstandard och kultur generellt är superviktigt för uppskattning, självdistans och utveckling. Jag har utvecklats mer under 2 månader här än 5 år i Sverige, och just nu vill jag befinna mig här i Lissabon och se hur långt mitt sinne kan utvecklas och hur mycket jag kan lära mig innan jag kanske bosätter mig i Sverige igen sen. Jag har ingen aning om hur jag vill göra nästa år och det gör mig så lycklig. Medans jag väntar och ser så pratar jag med England i telefon varje dag, myser i min lägenhet med bjälkar och trycker i mig digestivekex som om det inte vore någon morgondag. Nej jag vill inte vinna en miljon så jag kan "slippa jobba", min version av heaven är inte en paradis-strand i Thailand och nej jag vill inte ha 100% trygghet och leva i en bubbla hela livet. Folk kan kasta rikedom och framgång i ansiktet på mig, för jag lever äntligen.

Jag är ledsen över att McFy kommer till Lissabon imorgon, över gatan från mitt jobb.
Jag är ledsen över oron att förlora lägenheten (ja, jag älskade den)
Jag är ledsen över att jag saknar folk.
Jag är ledsen för stressen av..... den där saken som bara Josso vet om.
Jag är ledsen över att min roommate skall flytta hem igen.
Jag är ledsen över att jag är så känslig.
Jag är ledsen över att Ellie inte kommer ihåg Noah.

Man måste få vara ledsen ibland.