surfin'

Både AC/DC och jag fick migränanfall idag. HA! Sedär ja. Jag satt och jobbade och började få krypande huvudverk.. Slutade med att AC fick sitta och klappa mig på ryggen i matsalen medan Rita och Mariana tryckte i mig piller. Spenderade hela lunchen med att mentalt förbereda för kräkning på toaletten. Härliga tider. Återgick till mina britter i telefonen och funderade ut hur jag kunde ta livet av mig med telefonsladden (LUGN MAMMA JAG ÄR SARKASTISK).

Efter AC's lilla terapistund i matsalen med mig åkte hon raka vägen hem och slängdes in i en egen migrän-orkan. Tack där ser man! Tösen ligger nu och sover medan jag sitter i soffan med huvudverk och en matt (INTE mätt) mage. Vi skulle få lön idag, alla fick utom vi som har Santander Totta som bank, vi får snällt vänta tills Torsdag för "något har hänt med deras system" och imorgon är det bank holiday i Portugal så allt är stängt. NÄÄÄÄMEN VA TREVLIGT!! Vi har inga pengar eller ordentlig mat och vi får migrän åt höger och vänster.

Hahahahahhahahah!!! Det spelar ingen roll för vi ska endå på julfest på lördag. Sådeså.

Det är intressant hur somliga inte bryr sig ett smack. Hur saker kan förändras så mycket.

Bara påpekar.

Såg hela. Grät halva natten. Slutsats: INGEN (you all suck)

Men va? Vad är det för mansröst? Har han redan kommit in i (och igenom tydligen?) målbrotttet?
Va? men..när? Vadå?....va?

Dom äger mig idag. Dom äger mig fullständigt denna söndag. Jag gråter något så fruktansvärt innombords till This Years Love. Varje gång jag lyssnar på den vill jag lägga mig i fosterställing och gråta hejdlöst. Det är fantastiskt hur mycket känslor toner kan framkalla..

Bestämde mig för att se The Notebook äntligen efter att hela jävla norra halvklotet tjatat sig sönder och samman om hur brilliantly oh so very amazing den är. Köpte den laddade ner den och såg 26,5 minuter och mådde illa. Den är säkert jättefantastisk, men jag står inte ut med tanken på att vara medveten om att jag innom en snar framtid kommer ligga i depressions-koma och gråta så halsmandlarna dansar tango. Hela brilliantheten med filmen försvinner för mig och jag mår bara pissapa av sorgliga filmer. Jag minns inte ens det som var bra med filmen i sig, utan mår bara pekka av dom. Ungefär som PS I Love you, det ÄR en jättebra film men jag kan inte uppfatta det i min hjärna för illamåendet över sorgligheten tar liksom över helt. Anyhoe, så jag satte igång G.I Joe Rise of the Cobra istället, universums ungefär bästa grabbfilm, och hinner se typ 20 min när filen är sabbad och stängs ner. Fick psykbryt och började i princip gråta endå, så jag kunde lika bra ha kollat på The Notebook istället. Draåthelvetegodnatt.

När jag skall till jobbet så vandrar jag ner längst gatan och går genom Praca Camoês nedan:




Sen går jag låååhåååångt ner på denna gatan mot Cais do Sodre (stationen):





Sen på Cais do Sodre väntar jag på bussen/spårvagnen/vilket som på denna hållplatsen:




Och här är Teleperformance byggnad där vi jobbar:

(AC jobbar för Bausch & Lomb här uppe)




Och går man ner för trappan:




Så hamnar man där vi på Nielsen (och ett par andra företag) sitter:




Funtimes!

Tänk er detta nu. Hon sätter på en parkbänk uppe i en park och tittar ut över vattnet långt där nere. Solen skiner och gubbarna spelar schack en bit bort under en trädunge. Ett par män pratar högljutt på språket hon ännu inte lärt sig och ett gäng snubbar tar en interaktiv fika på cafeet en bit upp. Hon tar ett djupt andetag och fäster blicken på bron, den är så fin i klart väder. Hon hör gammeldags musik långt bort och bilar som tutar, det är strejk idag så alla åker bil istället för kollektivt. Hon gillar livet på gatan där uppe. Livet ger lugn, you see? Hon stoppar lurarna i öronen och låter Above the Noise översvämma hennes hjärna. Hon äter ett digestive med chokladkex och myser ner sig i sin halsduk. Hon mår jävligt bra. Hon lever fullt ut. Efter en timme ställer hon sig upp går hon tillbaka ner till byggnaden igen. Hennes lunch rast på jobbet är slut.

Hur ser din lunchrast ut?

Nej, Ray William Johnson sponsrar inte min blogg i smyg. Jag lägger heller inte ut de för er skull. Detta är helt i egoistiskt syfte. Måste spara mina =3 favoriter på ett säkert ställe. Fan vad jag älskar den satans idioten

Jag tar ett djuuuuuuuupt andetag....

Blidde ingen dokumentering, det är en busy fruga jag har här. Hon kom inflygandes, för att andra sekunden flaxa ut lika fort igen. MEH? Jag umgås med min öl. Ingen anledning att hetsa upp sig nu kids, I'm great.

Spenderar lördagmorgonen med Ray William Johnson future husband på Youtube. Om ett tag skall tiny-winy och jag sätta oss i en park och titta när gubbarna spelar schack. När roomie kommer hem skall jag tvinga med henne ut på dokumenterings-uppdrag. Skall filma lite i området, visa mataffärerna, tågstationen, gågatan, långa trappan, osv för att visa så mycket av vår vardag som möjligt. Sen på måndag ska jag se om vi kan få ihop et tlitet montage av hur det ser ut på jobbet. Sounds guuuurd?

LATER!

The Heart Never Lies får mig att vilja skriva. Jag vet inte ens var jag skall börja, har sjutusenfemhundra saker jag vill säga/berätta/få ur mig/redogöra. Vill förklara i detalj hur jag har det här, hur det är att flytta från Sverige till Lissabon och jobba, hur jag mår, hur jag tänker, jag vill visa varenda milimeter av hela min vardag. Har så sjukt mycket att säga till hela det svenska folket. Kan börja med att säga att ALLA borde vända uppåner på sitt liv och flytta utomlands ett tag.

Perspektiv. Godmorgon.

Ok so this is what we basically-accidentally-casually(no joke) walked RIGHT into on our way to dinner in Covent Garden. I wanna congratulate destiny's complete jackpot in managing to oh so very gently making my life. Right then and there. The fact that this technically was on the way to a McFly gig makes me go "JKKTHDJHVSHVD!!!!".

Jag är påväg över gränsen till total modighet. Såg The Others kl 01.00 i ett mörkt vardagsrum ensam HA! En sväng av masochism har väl ingen dött av? Nämen ellerhur.

Nu sitter Kimsan i ett ljust vardagsrum och kollar på A Beautiful Mind. KAN vara Russell Crow's absolut bästa medverkan någonsin ever, ja bättre än allt Gladiator-snyft-crap. Jag skall också knäcka koder i Pentagon. Coola bananer, övning ger färdighet, right kids? Sneglar bort mot digestivemedchoklad-paketet med en smula förakt och undrar vad i helvete went wrong? Hur blev vi beroende av dom bara sådär? Fan alltså, roomie och jag kom fram till att vi visstdå kunde leva på BARA sådana dagligen, om vi åt vitamintabletter. Sådeså. Va? Inte? TYST.

Hejdå nu ska jag till jobbet och prata med England.

(alltså jag vill gråta så förjävla asbra Russell är...åh mammamia gud så fint!!!!)

Vovven och jag vaknar tidigare för att mysa vid soluppgången på utsiktsplatsen. Vi tittar på Lissabon, på borgen, på floden. Sen går vi hem och lyssnar på Above the Noise så trumhinnorna vibrerar och dricker allt kaffe som någonsin producerats i Colombia.
Idag:

• magövningar, armövningar, börjar fan sladdra lite över bekvämlighets gränsen
• växla mina £ till €... öh äntligen
• prata med hela storbrittanien på jobb. Lucky me!

Sen ska jag hem och lära mig ett nytt ord på portugisiska. Jag fick psykbryt igår på det jävla språket, så roomie skall lära mig ett ord och en gramatisk grej om dagen. 1, 2 Babysteps.

Åsså hörs vi sen!

Right now the sun is in your eyes the moment has arrived, you see

Berg o dal banan i huvudet avslutades med ett frittfall. Raka vägen ner på jorden igen. Och fötterna står stadigt, samtidigt som jag svävar högre än någonsin. Sara följde hjärtat över gränsen åt höger och jag tvingades att fastställa var min gräns skulle sättas, vilket efter en veckas soul-searching resulterade i kära Lissabons stadsgräns. Det var en tornade i huvudet jag lämnade Sverige för, och en tornado fick jag. Kort och gott. Vänner med hjärtan och själar finare än det vackraste guld, McFly med toner som gör mig trygg i den kaotiskaste tillvaron och en vovve som följer mig genom Europa om och om igen ger mig fasta punkter att fokusera på och ett lugnt sinne.
Skriver medan min fina roomie tänder ljus på bordet och vovven gosar in sig i min huvudkudde. Livet doftar tryggt av svavel. McFly spelar så högt i mina headphones att jag inte hör mina egna tankar, jag trivs.

Never say, never say, never say goodbye

Ni kan snacka om allt det härliga i världen. Ni kan snacka om pengar, rikedom, sovmorgon, 30grader värme, äkta kärlek, palmer och medelhavet, bekymmerslösa dagar, segla jorden runt, köttbullarna på IKEA. Ni kan tillochmed snacka om......... chips och dippa! Men att vakna upp till ett nysläppt album från McFly är äkta glädje, innifrån hjärtat och enda ner i den minsta lilla tån. Känns som jag har mer fyverkerier i mig än alla nyårsaftnar i världen, och ni kan kasta era härligheter i ansiktet på mig för jag är för evigt bortskämd med glädje. Gråter och gråtter och gråter av lycka.

Nu låter jag tonerna fullkomligt äta upp mig. "Got to lose contro-o-ol, release the fire in your sou-ou-oul"