do you?
Vi kastade kärleken rakt ner i marken, betraktade glasspillrorna, skar oss på dom, förbannade dom, vi grät. Vi undrade, tänkte, försökte minnas hur vi omedvetet låtit det hela rinna genom våra fingrar, när? Varför? Inget svar, ingen vet.
- Do you have hope?
- I do.
Sen lät vi våra händer vila i varandra och tårarna rinna av andra anledningar. Det är vackert att sitta på en trappa under ett blomstrande träd under gatlyktorna i Lissabon-natten och lägga pusselbitar på plats.
.
Kommentarer
Trackback
